Förlossningsberättelsen
2012 12 10, v 36+1
Det startade med lite rosa flytningar på måndagskvällen. Ringde min mamma i panik! Vad händer?! Mamma tror att det börjar närma sig.. Slemproppen gick några veckor tidigare och kom lite då och då. (Vad då närmar sig? Det är ju veckor kvar!) ;)
Skulle ha gått på bio med Tolla och Jenny, men vågade inte utan stannade hemma. Det kom mer rosa flytningar och jag började få ont i ryggen och kände av ett tryck speciellt när jag satt på toan.
Rinde mamma och bad henne komma in och sova över ”utifall” men funderade på om det kanske var urinvägsinfektion igen.. Mamma kom hit och syrran svängde förbi även hon.
Vi låg och tittade på klipp från ”barnmorskorna från Norge” hela kvällen och jag hade ont i ryggen. Men vi hade mysigt och allt kändes so rofyllt på något sätt!
Under natten försökte jag sova men dock sov jag väldigt oroligt och hade ont ryggen och i magen (kraftiga förvärkar insåg jag senare) Gick upp några vändor på natten för att gå bort smärtan med alvedon och springa på toaletten. Det kändes som ett evigt vankande.
2012 12 11, v 36+2
Efter en natt nästintill utan sömn kände jag mig sliten och hade fortfarande ont i ryggen. Mamma åkte till jobbet och jag ringde runt åttatiden in till förlossningen för att rådfråga lite. Skulle jag föda eller hade jag urinvägsinfektion? Jag hade ju ändå några veckor kvar till BF. Kvinnan jag pratade med på förlossningen sa dock att det verkade som att en förlossning var på gång! (Jaha, tänkte jag lite chockad haha).
Jag ringde till mamma och berättade. Jag var faktiskt väldigt skakig och blev så himla nervös. Jag försökte vila men började få onda sammandragningar, men det var inga regelbundna sammandragningar ännu.
Runt 10-11 snåret börjar jag klocka värkarna med timern jag laddat ner till mobilen och de kommer regelbundet mellan 10-13 minuter. Jag hoppar ner i badet och ligger där och försöker träna avslappning. Det fungerar bra och så ont gör det inte. Jag sätter även igång några maskiner tvätt. Känner att det trycker på när jag går i trapporna ner till tvättstugan, men tvätta måste man. (Snodde faktiskt grannens tid. Tänkte att jag ändå skulle ha en bra bortförklaring ”Hej, jag måste liksom tvätta för jag ska föda och har inga rena kläder att packa ner i väskan”) ;)
Mamma kommer hem från jobbet vid 15 och vi slappar i soffan. Värkarna kommer mellan 5-6 minuter. Några gör riktigt ont men allt är kontrollerbart, jag biter ihop och andas igenom allt.
Runt kl 17 äter vi paj som syrran tagit med sig från jobbet. Jag äter men har ingen direkt aptit, men stoppar i mig det jag kan mellan värkarna. Försöker fokusera och faktiskt tänka att varje värk är ett steg närmare bebisen.
Runt klockan 18 börjar vi skriva förlossningsbrev till bb och packa bb-väskan. Mamma får hjälpa till och både skriva brev och packa väska med syrran för jag har rätt så ordentligt ont nu så jag har svårt att koncentrera mig.
Hoppar i badet igen och med lite varmvatten blir det bättre och jag försöker slappna av. Det går sådär. Efter ett antal timmar i badet går jag upp och klockan har börjat närma sig 21. Jag är trött och har ont, svårare att slappna av och börjar känna mig lite irriterad.
Ringer in till förlossningen och berättar läget.
Nu är det dags att åka in tycker både jag och barnmorskan. Känner mig lättad för om det blir värre har jag ju tillgång till starkare smärtlindring. I bilen på väg till bb får jag några ordentliga värkar och mamma försöker köra så försiktigt hon kan, inte lätt med värsta snökaoset. Vi parkerar på stora parkeringen till sjukhuset och promenerar bort till förlossningen. Jag försöker gå på men får värkar med 2-3 minuters mellanrum.
Tar en bild på förlossningsskylten skriver "Lets pary!" under och lägger ut på facebook. Nu ska det födas barn! Jag, mamma och Emmy skrattar hela vägen upp till vårt förlossningsrum. Jag skämtar och har mig, blir världens roligaste tjej när jag är nervös, inte klokt!
Jag skrivs in kl 22.11 Herregud! Vad skakig jag var nu. Kunde knappt gå, inte bara pga värkarna utan hela situationen att gå i förlossningskorridoren gjorde mig nervös och lite orolig! Nu var det liksom dags! Förstod liksom knappt att jag skulle föda barn! Hade jag alltså ett barn i magen!
Det var lugnt på förlossningen. Fick en jättegullig barnmorska som skulle ta hand om oss. Vi fick ett rum (som var så mysigt, dämpat ljus med lilla adventsstjärnan lysande i fönstret) och där fick jag byta om och lägga mig i sängen så de kunde koppla på ctg-apparaten. (I efterhand så kommer jag ihåg att sängen var så jäkla hård! Jag var ju riktigt öm i hela kroppen och så ska man få föda barn liggandes på något som känns en hård marmorskiva!)
Ctg:n blir inte riktigt bra, utan maskinen piper en massa och barnmorskan springer in lite då och då. Inget fel på barnet, tjejen mår galant men ctg-kurvan vill inte riktigt fungera. Eftersom allt ser bra ut så behöver jag inte ha den hela tiden.
Det blir dags för undersökning, cervix utplånad och jag är öppen fem centimeter med en buktande hinnblåsa! (Faktiskt så blev jag lite stolt då! Jag hade ju varit hemma och varit jäkla duktig tyckte jag. Hade nog blivit lite smått förbannad om jag bara hade varit öppen någon centimeter! Hehe)
Jag började få svårt att slappna av (inte lätt på en marmorskiva heller!) Kände mig frusen och hade ont hur jag än försökte ligga i sängen.
Kl. 23.10 Tyckte jag att det var dags att testa lite smärtlindring. Jag hade skrivit i brevet att jag kunde tänka mig akupunktur bl.a. Det skulle jag få. En annan barnmorska på förlossningen kom in och satte nålar lite överallt på kroppen, en mitt på huvudet, en i handen, några i ryggen och foten. Kändes lite när hon stack, men efter några minuter började jag slappna av. (nålarna rekommenderas)
Precis när jag sa ”Gud va skönt nu kände jag att jag slappnade av” Ja, då gick vattnet.
Kl. var 23.20 när vattnet gick och det kändes verkligen som ett ”poff” Vattnet var klart och fint. Jaha, tänkte jag.. Det var den vilan det. Kom ihåg att jag blev lite rädd, jag tyckte att det gick så fort allting. Hann liksom inte med här. Stoppa tiden, typ!
Kl. 23.30 så började jag med lustgasen. (Min räddare i nöden!!) Här börjar det bli suddigt och jag har svårt att minnas resten. (Kanske var de pga lustgasen, men tydligen är det vanligt att kvinnorna blir så fokuserade vid barnafödandet så vi hinner inte uppfatta så mycket annat. Allt handlar om att lyssna på kroppen och föda barn enligt vad min barnmorska berättade efteråt.)
Jag kommer ihåg små delar här och var i alla fall annars kan jag tacka både mamma, syster och förlossningsjournalen.
Det där med lustgas var ju roligt. Efter nio månaders nykterhet så var det som att jag på två röda hade hällt i mig en flaska vin. Första suget och jag var lite lullig och mådde en aningens illa. Kommer ihåg att jag frågade syrran om hon ville ”ha lite” haha. Men som sagt så var lustgasen den smärtlindring som gjorde så jag stod ut. Jag sög och sög när värken var som värst.
Kl. 23.45 sätter barnmorskan en elektrod på bebisens huvud eftersom ctg-kurvan inte registrerar som den ska. (Var nog mest mitt fel, den satt ju inte fast som berget på magen och där låg jag och kved och inte kunde ligga still.)
2012 12 12, v 36+3
Kl. 00.25 blir det undersökning igen. Jag är öppen 6 cm (då blev jag lite irriterad, bara 6 cm!! Jag hade sammandragning varannan minut nu). Jädrans vad ont jag hade. Började tappa fokus nu eftersom jag liksom inte hann med att vila mellan de förbaskade värkarna.
Jag minns att jag låg där med kalla handdukar på pannan och frustade och min kommunikation bestod av att jag vinkade när jag ville ha lustgas. Jag hade svårt att andas. Det gjorde så ont!
De där akupunktur-nålarna gjorde bara ont nu och jag kände ju mig inte speciellt avslappnad längre så de åkte bort. Kommer ihåg att jag lät lite brysk haha ”Ta bort nålarna nuu!!” Det tryckte på som attan, jag ville gå på toan hela tiden men fick inte. Trycket är ju så pass att jag trodde att jag skulle (ursäkta) skita ut världens största melon!
Nu kunde jag tänka mig all slags smärtlindring. Jag frågade om jag kunde få epidural. Barnmorskan ville att jag skulle avvakta lite. (Vad är det här för vård?! Tänkte jag, här får jag ingen smärtlindring! Herregud!) Min barnmorska var verkligen supergullig. Hon misstänkte att det inte var så långt kvar tills min bebis var ute ju.
Jag fortsatte med lustgas. Barnmorskan började förbereda lite med att sätta på värmeskåpet och plocka fram filtar och handdukar till bebisen. (Kom ihåg att jag blev rädd då! Snart är bebisen här! Det kändes så främmande och lite läskigt! Jag som inte hade hunnit förbereda mig mentalt!) ;)
Kl. 00.50 Krystvärkarna startar. Jag känner verkligen hur det trycker på och kroppen liksom börjar per automatik att krysta. (Helsjuk känsla det där, man kan liksom inte styra något längre, kroppen sköter nästan hela kalaset själv nu. Fast jag måste ta i som attan.)
Jag frågar barnmorskan om jag verkligen får hjälpa till att trycka på nu. Var det tillräckligt öppet nu? (Jag var verkligen skiträdd för att spricka! Vem är inte det? Jag hade läst så mycket hemskheter.. Kom ihåg att jag upprepade det flera ggr till barnmorskan att jag gjorde vad som helst för att inte spricka.)
Öppen tio cm så nu var det bara att köra! Det lilla jag minns här (var antagligen så fokuserad och inne i mitt födande att minnet försvann) var att det var som en befrielse att krysta, det var liksom ”skönt” samtidigt som det kändes som att jag hade ett brinnande helvete där nere mellan benen. Det ”spände” som fasen där nere. Jag var rent ut sagt, sprickfärdig!
Jag skrek inte rakt ut (Trodde faktiskt att jag skulle göra det) men jag brölade som en kåt ungtjur rakt in i lustgasmasken istället. Det där ljudet kom liksom inte från mig utan ljudet kom någonstans inifrån kroppen. (Väldigt märkligt och svårt att förklara) Under krystningsskedet tar man verkligen i för kung och fosterland. Min ansiktsfärg var nu mer åt det blålila hållet.
Tyckte det var svårt att veta när jag hade en riktig värk nu. Jag ville mest hela tiden trycka på!! Det fick jag inte utan min barnmorska var bestämd där och vägledde mig genom allt, samtidigt som mamma hjälpte mig att liksom ta i och trycka ner mitt huvud mot bröstet när krystvärken kom. Stackars syrran fick springa med kalla blöta handdukar mest hela tiden. Svettigt värre för alla.
Barnmorskan fick hjälpa till att skjuta undan några hinnor mot slutet. Det gjorde djävulskt ont och jag kunde inte ligga still, utan ålade runt där i sängen (på marmorskivan). Frågade hela tiden hur lång tid det var kvar. När kommer bebisen ut!? Aldrig?!!
Kl. 01.15 Tar jag i allt vad jag kan! Helt plötsligt känner jag ett slemmigt ”pluuurp” all denna smärta från helvetet, all spänning där nere, allt tryck försvinner (jag tror jag ser ljuset! Någon sekund är det nog ett riktigt halleluja-moment!)
Den djävulska smärtan är helt plötsligt som bortblåst!
En flicka föds! Hon skriker på en gång! Helt plötsligt ligger en bebis på min mage. Långt där nere för navelsträngen var lite kort. Jag tror jag säger ”Hej tjejen!”, lite chockad.
Mamma och syrran gråter. Jag känner mig bara tom och helt slut. Fattar inte vad som just har hänt. Undrar varför de gråter, så hemskt var det väl inte? Är nog i chock samtidigt som jag känner mig glad, tror jag känner mig glad? (alla känslor kommer verkligen på en gång!) Moderkakan kom strax efter, märkte knappt av den. Mamma eller nyblivna mormor fick klippa navelsträngen. Jag fick bara en enstaka liten bristning som fick sys.
Vilja vägde 2950 gram och var 48 cm lång, inte så liten för att vara född i vecka 36!