Utslagen
Vet inte vad vi riktigt gjort idag.. tjejen är helt utslagen. Tror kanske att vädret har haft en ganska stor påverkan. Det bara regnar och regnar. Ingen människa blir väl särskilt pigg utav det.
Tidigare så däckade både mamma och barn i sängen, tror vi sov närmare 2,5 h. Ganska mysigt när regnet knastrar mot fönstrerna. Jag får passa på att mysa medans hon är liten och inte kan protestera mot pussar och kramar.. Hoppas iofs att hon aldrig säger nej! ;)
Vi var ute en sväng i skogen och gick med. (Hon kanske fick för mycket frisk luft?) ;) Så roligt nu när hon är med mycket mer och sitter så stadigt och fint i vagnen. Nu vill hon ju bara sitta upp hela tiden, blir lite sur om hon måste ligga. Det kan jag faktiskt förstå, blir ju inte så lätt att titta på allt som rör sig utanför vagnen om man måste ligga ner.
Hoppas snart det blir lite bättre väder. Tycker att man har en förmåga att deppa ihop lite när det är mulet och grått.
Nu har jag haft några dagar där jag tänkt mycket på framtiden och hur det kommer bli för oss. Såklart ägnar jag en del tankar på Viljas pappa. Fast jag försöker låta bli så kommer jag tillbaka dit. Ibland blir jag så trött på mig själv, önskar att jag hade en "stänga av knapp". Det tär lite att älta och älta. Men oandra sidan så vet jag ju att det måste bearbetas en massa känslor och tankar så själva älteriet är väl en bra förmåga vi har.
Fast jag är så jäkla trött på att vara så ambivalent. Ena stunden så vill jag absolut inte ha den där människan med i vårt liv eftersom vi har det så bra ändå, samtidigt så blir jag så arg och besviken för att han inte vill ta del av det fina som finns framför hans fötter. Att han väljer bort sitt kött och blod.
De här dagarna har jag tänkt så mycket på om hur det skulle bli om han verkligen startade sitt liv här, alltså kanske bildar en familj! Har en känsla om att det lär ske snart.
Tror det är det som jag verkligen är rädd för. Ska jag och Vilja behöva springa in i hans familj? Hans "lyckliga" familj.
Det kanske är lite egoistiskt av mig att tycka att han borde flytta. Han kommer inte här ifrån och har inget som knyter honom hit.. ja, förutom Vilja då, men det ansvaret har han ju valt bort i vilket fall. Jag känner att det här är min stad. Att han skulle flytta hem till norrland var det tal om när jag var gravid. Han hade gift sig och ville leva med sin fru istället för att få barn med mig. Jag var så uppe i min graviditet och med mina tankar på att accptera ett liv som ensamstående så jag tänkte inte så mycket på framtiden längre, förutom att han antagligen skulle flytta eller stanna kvar och ta sitt ansvar. Hade väl en romantisk bild om att han skulle ändra sig och vilja vara en del av sitt barns liv.
Jag har från början tänkt att jag ska visa Vilja lite bilder på hennes biologiska pappa när hon blir större och de där frågorna om "pappa" kommer börja dyka upp. Jag tycker ju såklart att hon har rätt att veta vem han är och hur han ser ut. Men då känner jag att det blir så svårt om vi kommer stöta ihop med den "lyckliga familjen". Det är kanske då hon kommer undra varför hennes pappa inte ville ha henne! Kommer hon känna sig bortvald och ratad? Hennes "pappa" får kanske en massa barn men henne ville han inte ha!? Jag är så rädd att mitt barn ska känna sorg över att hon inte har en pappa, eller att hon kommer känna att hon inte dög för honom!
Fasen, det blir nog det värsta!
Jag blir förvirrad när jag tänker på det här. Vet inte vad jag ska känna och tycka.. Kanske överdriver jag? Hur ska man tänka kring det här? Är det bara att acceptera? Så trött på det där ordet nu..
skriven
Det är så svårt det där med hur man ska känna och hur det borde kännas, hur mycket man behöver tänka och när det blir för mycket. Hela grejen är väldigt förvirrande och jag känner verkligen igen mig, är lika kluven jag. Jag tycker det är helt okej att känna att han kan flytta, ska han ändå inte ha något med Vilja att göra kan han lika väl dra så att ni slipper stöta på honom.