Separationsångest?

Idag fick jag hem svaret från mitt cellprov. Hade lätta cellförändringar så det blir en konisering i förebyggande syfte. Helt okej. Fick det uppskjutet till i höst. Det känns otroligt skönt. Uch, det hade blivit så bökigt om jag hade varit tvungen att göra den nu. I vårt landsting så blir man nersövd under koniseringen. Skulle inte klaga på det, kan vara helt okej tror jag än att ligga där med benen upp i luften med en massa läkare runt. ;)
Tyckte det bara  skulle vara jobbigt att behöva vara borta från min bebis. Allt med amning, i så fall pumpa mjölk, fixa barnvakt. Så mycket logistik.
 
Sen vet jag ju inte nu hur hösten ser ut.. Tänkte amma tills ungen inte vill mer (Alltså inte till hon blir 12 då, någon måtta får det vara) Men antagligen lär det ju inte vara amning på heltid ändå i höst. Aja, det får vi ta då..
 
Det här med separationsångest eller vad det nu är?.. Jag vet inte vad det var idag.. Hormonerna flyger ju upp och ner som bara den här! Grejen var att när jag hade läst brevet så blev jag så ledsen. Känns lite töntigt nu. haha
Massor med tankar for liksom genom skallen. 
Jag tänkte på mig och Vilja. Tänk om det skulle hända mig något? Om jag skulle bli sjuk eller vara med om en hemsk olycka och typ dö!! Vet att hon skulle ha många kära omkring sig. Men jag skulle inte vara här. Jag som känner henne bäst. Tänk om vi aldrig skulle ses mer? Tänk om jag skulle aldrig få var med och uppleva de viktigaste stunderna i hennes liv, hennes första steg, hennes första dag i skolan, när hon ska ta studenten. Allt det där!! Om jag försvann så skulle hon ju glömma bort mig till slut! Det är ju hon och jag nu. vi är ju ett "vi" Hemska tankar..
Om hon inte skulle finnas mer ja då skulle faktiskt helt ärligt, ingen mening med livet finnas mer! Vad skulle då finnas kvar att leva för?
 
De här övermäktiga känslorna blir jag nästan rädd för ibland. Fast samtidigt så är det så förbaskat häftigt!
Att en liten, liten mini människa bara kan komma och hit, vända upp och ner på allt och komma att betyda så mycket.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
1 Mathilda:

skriven

Man reagerar sannerligen starkare och annorlunda nu när man har en bebis! Jag har blivit mycket fegare sen Rex kom, vill liksom inte utmana ödet ifall ifall något skulle hända.

Svar: Ja eller hur! Nästan lite läskigt hur mycket man förändras som person. Fast iofs inte så konstigt!! :)
Elin

Kommentera här: