Gnällspikar!
Eftersom Vilja varit krasslig, snorig och hängig så har hon varit otroligt mammig.
Det är både mysig och ibland ganska krävande. Eller jag erkänner väldigt krävande!
Speciellt nu när hon kommit in i någon fas där hon blir skitsur om hon inte får som hon vill! Idag blev hon så arg så hon började gråta med tårar till och med! Det hör inte till vanlighterna direkt! Vilja börjar visa sin vilja.. Kanske börjar någon slags (tidig) ett-års-trots att infinna sig?
Har de senaste dagarna känt mig lite sliten.
Tuffa nätter och tuffa dagar tär på en ensam mamma utan avlastning. Ska försöka att inte gnälla nu.. MEN!
Jag blir så irriterad! Det är just på de här andra mammorna överallt som gnäller att det är så tufft när PAPPAN i hemmet inte är närvarande och avlastar så som han brukar.. Att kanske pappan jobbar över en kväll eller när han tar en afterwork, reser bort några dagar.. ja, då blir det så jäkla jobbigt för mamman hemma som inte hinner med något helt plötsligt! Hon hinner inte duscha, städa, laga mat, sminka sig, tvätta, träffa vänner och tuen saker till..
Fy fasen vad det är synd om henne!! Stackars lilla mamman! Eller?
Jag hinner städa, tvätta, laga mat och allt det där andra för det mesta. Utan PAPPAN!
Är det synd om mig? Nej, för jag är ju van vid det här.. att vara ensam?
Jag kanske inte får klaga heller för jag har ju valt det här.. att föda ett barn och bli ensamstående?
skriven
Jag kan också bli så trött på att dom klagar och sen i nästa mening tycker dom synd om mig. Vi vill väl inte att folk tycker synd om oss heller, men att jämnt lyssna på hur jobbigt dom har det som faktiskt har avlastning, det är tröttsamt. Jag känner också så att jag valt detta och inte borde klaga men samtidigt tycker jag inte det stämmer. På ett sätt har vi kanske valt detta men vi älskar ju våra liv och våra barn men ibland måste man få klaga lite, för det är tufft. Kramar till er