Läser på..
I några dagar har jag gått runt och funderat mycket på amningen. Min lilla bebis börjar bli stor och jag har liksom kännt att det räcker nu, eller har jag verkligen det? Lite förvirrande.
Vad jag vet är att jag har blivit lite stressad över att vara "sist", alla andra mammor verkar slutar amma hit och dit och ingen verkar ha problem med varken ledsen bebis (ledsen mamma?) eller onda tuttar!
Så nu har jag googlat "sluta amma" och läst på.. Just nu har jag ångrat mig. Jag är inte redo för att sluta. (Om frågan dyker upp i natt kl 02,45 så kommer svaret vara annorluna men,men)
Jag fick nästan lite ångest förut. Att sluta amma känns så stort. Ett stort steg helt plötsligt. Har jag ens orken att ta tag i det här? Jag antar att det kommer bli några sömlösa nätter och mycket gråt och skrik. Det värsta jag vet är när Viljisen är ledsen. Mitt i natten skulle jag faktiskt inte kara av att neka henne tutten heller. Kanske är jag för svag. Vill inte stöka mitt i natten. Det är lätt att ta den enklaste vägen ibland. Så smidigt med tutten på något sätt samtidigt som det känns så krävande.
Dagarna går ju bra utan amning. Just nattamningen som är jobbig just nu.
Jag borde inte stressa upp mig för det här kanske?. Allt som allt så finns det ju ingen som ammar en 12åring(en aningens överdrivet) ;) i vilket fall! Men! Ändå är jag stressad.. märkligt!?
Det är nu som det nog hade varit skönt att vara två. Inte bara för att få avlasting och hjälp på nätterna utan att få stödet som behövs när Vilja kanske blir ledsen och så. Att det finns någon där bredvid som har ett lika stort ansvar som jag. Att det finns någon där att dela känslorna med.
skriven
Jag förstår dig, det är stort. Jag tror inte jag hade slutat om inte Rex valt det själv. Vilja är kanske inte redo än helt enkelt :)