Svårt..
Att inte bry mig eller snarare att inte tänka..
Fick ett telefonsamtal förut. Det var en nära vän som stött ihop med Viljas pappa.
De hade hälsat, först kände hon knappt igen honom eftersom han såg så annorlunda ut. Enligt henne såg han sliten och sjuk ut. Som om han hade varit boende på gatan i x antal månader.
Jag vet inte.. men under en liten sekund får jag så dåligt samvete (Vart nu det kommer från egentligen?) och tycker synd om honom. Den empatiska Elin dyker upp! Allt känns som mitt fel!
Fast, NEJ! De där känslorna måste jag verkligen försöka begrava!
Det är ju faktiskt hans egna val att hans livssituation ser ut så här nu. Otroligt sorgligt men nu är det så här!
Han borde ju vara världens lyckligaste.. precis flyttat ihop med sin nya tjej och allt!
Han kan fasen gå där och må dåligt! Hoppas att han sover jäkla dåligt om natten! (Eftersom han ser ut som sju svåra år så gör han väl det och på något sätt så känns det jäkligt skönt!)
Inte för att jag är så värst hämdlysten men på något sätt så känns det lättare för mig.
Kan inte vara lätt att gå omkring hela dagarna och leva i en lögn. Samtidigt som man försöker hitta sig själv!
Jag har iallafall alltid sagt sanningen!